I Skandinavien eller i Sverige i synnerhet har vi länge varit förskonade från katastrofer, krig och andra saker vi som vanligt folk sällan kan påverka, men i år fick vi också del av en verklighet som för många inte är annat än vardag. Insikten gör en både ödmjuk, tacksam, men också lite småförbannad. Nånstans inser man att vi människor är som allra bäst på att ställa till skit och sabba, inte bara för andra, utan långsiktigt även för oss själva. Nej, detta ska inte bli en politisk krönika skrivet av en foliehatt, men gränsen mellan cynisk och konspiratorisk är tunn, jävligt tunn.
Men trots politiker som aldrig verkar ha varit utanför riksdagen, totalt utan insikt om hur det är att vara småföretagare och med en naiv syn på sitt eget ansvar, så har året inte bara bestått av tråkigt, det blev trots allt en hel del minnesvärt, om än annorlunda jämfört med vad vi satt som norm för att ha redigt kul.
Året började sedvanligt med nyårsåkande här hemma på Klinte Kick Ass Ranch, sannolikt en tradition vi kommer fortsätta med. Med rosor på kinder i solsken i blick blev Mothers grymma swap inledningen på ett år vi kommer minnas länge. Tanken var att vi i år skulle ha besökt speedweekend, men isen varken bar eller brast så färden gick som vanligt till Mölndal och klubben som i 2021 fyller 50 år 😉
I mars drog vi till Moon i Avesta. Egentligen var det i den vevan man började förstå att det där Corona det kommer kanske bli ett problem. Hur som helst var det en supershow och Håkan Johansson, som håller i tåtarna, är en grym typ som ni händelsevis kommer kunna läsa om i tidningen senare i år. Mycket sjyssta hojar, duktiga byggare och värdiga vinnare allihop. Daniel Anderssons Ocean, med fantastisk lack av Bosse Jensen, var såklart extra allt och en hoj som borde fått mycket mer priser än vad den hann få i år. Men roligast var nog ändå Jimmy Redmos klassiska pannachopper, som han bara 23 år gammal byggt med hjälp av bland andra legenden Cala Steimar.
Hemma från Moon och grymt peppad inför Elmia, kom första beskedet, som gjorde att man insåg att världen nu befinner sig i undantag. Elmia inställt. En gigantisk hög med obetalda tryckfakturor, och annat som skulle betalas av Elmiadeltagandet, låg som en ångest bredvid datorn. Men efter ett par dagars funderande, en del samtal med firmor ute i Europa och grymma hojbyggare, som ville ställa ut, lyckades vi dra ihop en egen kustomshow, Monkey Mania. Datumet 10 april. 29 mars meddelade regeringen en ny restriktion, max 50 pers och Monkey Mania sattes på vänt. Efter lite bölande, var det bara att kavla upp och försöka lösa skiten. På något sätt gick det, mannen hjälpte till allt han kunde och läsarna ställde upp och jagade in nya prenumeranter.
Våren kändes som en berg- och dalbana, men fast besluten om att greja det var det bara att köra på. När värmen började komma, asfalten torka upp och inte minst gruset på speedwaybanan detsamma, började förberedelserna inför det som redan sedan hösten -19 varit bestämt, Trotteln i Taket.
Innan det var dags och vi hade lyckats hitta en form som var möjlig, med tanke på publikrestriktioner, hann vi med några vändor väster ut för att föreviga ett antal coola människor och deras byggen. Conny, min kära man, ordnade i samma veva så att vi, varje söndag, fick träna uppe på speedwaybanan, något som skulle visa sig bli årets samlingspunkt för gasglada gubbar och kärringar i trakten, ja åtminstone glada…
Körning tills man var dyngsvettig och sketig så gud förbannat åsså en glass efter på lokala kiosken, det är 2020 i nötskal :).
Men trots reseförbud, social distansering, restriktioner (en hel drös med nya vokabulär) och en manisk handtvättning, tog vi mod till oss och drog iväg på en långtur (fast en kort) tillsammans med några av gubbens klubbmedlemmar i Hot Rat. En skitmysig resa med ömsom regn, ömsom sol. Base camp för dagliga turer blev Tuxedos i Motala som öppnade både klubben och sina hjärtan, för oss smålänningar, som var både åksugna och törstiga efter både en redig svartfylla och, kanske mest, tjötet i samband med. Goa dagar med mycket åkning och en och annan sevärdhet. Femöresfortet utanför Nyköping, Motala Motormuseum och inte minst Peters Harleyseum, som var förbannat trevligt.
Resten av sommarens åkning handlade mest om kvällsturer och dagsturer med ett fåtal kompisar. En väl planerad tur i närliggande by började med hagelskytte och slutade med tre decimeter vatten i skorna redan efter nån timmes körning i spöregn, men det var ett värmande kalas efteråt och sommarens kanske enda rediga fyllefest i goda vänners sällskap. Tack Calle!
Ja åsså körde vi flattrack såklart.
Den 31 juli var det, trots ett otroligt roddande med antal personer hit o dit, dags för Trotteln i Taket. Genrepet hade gått fint, allt var testat utom uppkopplingen eftersom ansvarig på banan glömt inloggningen hemma. Men det löser sig nog… Fredagsmorgonen var lite halvstressig, allt var packat och klart, hojarna redo och vi taggade till tusen. Vädret kunde inte varit bättre och när förarna började rulla in, då måste jag erkänna att jag var lycklig. Jag visste att vi gjort nåt bra, trots ett år som detta. Dagen blev grym, en del nybörjarmissar som arrangör, uppkopplingen, ja den sket sig, men vi löste det old school och förarna, den lilla exklusiva publiken och inte minst alla grymma funktionärer som slet hund hela dagen fick en kalasdag. Trotteln i Taket avslutades hos Hot Rat, som fantastiskt nog lånade ut lokalen för middag, camping och förarpartaj. Dagen efter körde dom sitt eget Rat Race, som överträffade det mesta i år. Så mycket folk och inte minst så mycket hojar. Trots rådande förutsättningar. Alla skötte det by the book och med handen på hjärtat det var lätt den bästa helgen i år.
På måndagen efter TT och RR började undertecknad jobba som lokaljournalist igen. Ett enkelt beslut, kulorna måste in och utan event har tidningen svårt att bära sig. Fick ett dunderdeal, som möjliggör att jag kan jobba med tidningen samtidigt, om än på lite mindre tid och om än inte med lika snabb service, men alla är grymma och möter eventuella förseningar och ibland nån miss med förståelse. TACK, ni är BÄST!!!
Sen några år är Conny och jag sambos, och för er som inte träffat oss live så är jag av födsel och ohejdad vana skånska, men efter att vi veckopendlat alldeles för länge kom det ett bra läge att göra slag i saken och vips så blev jag smålänning och ja jag har gått SFI – Småländska för invandrare så nu kan jag både backa fram och stänga på prylar…
Hur som haver köpte vi oss en gård nån mil norr om Vetlanda som mest går att likna vid en fäbovall kombinerat med en ranch nånstans i Idaho – Klinte “The Kick Ass Ranch”, kanske den bästa platsen på jordklotet.
Förutom att det inte liknar nåt annat hus jag varit i, har vi en egen några hundra meter lång backe. Förra året kom vi på vad vi skulle ha den till, Klinte Kick Ass Hill race, hade premiär. Vi bjöd hem lite kompisar, rejsade uppför backen, grillade korv och drack mycket. I år bjöd vi hem la familia igen, med några fler förare, lite snabbare hastighet och betydligt mer efterarbete av vägen dagen efter… jo korv grillade vi, femkamp hade vi och sprit dracks det. Å lagom sådär efter ett par groggar och ett orimligt sjysst deal från Robban hade jag köpt mig en Triumph… Jag som alltid hecklat mörkrets furstar… Jaja man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.
Hillrejset var inte det sista vi åkte i år, men sommaren led mot sitt slut och smittan som hållt sig någorlunda stilla tog fart igen, det var dags att åter umgås med stavlängds avstånd. Trots detta hann vi med ett groggtest och ett grillpartaj hos Hot Rats ena hängis Calle, som är en redig partajfixare. Ja och numera stolt chopperägare.
Visst har det hänt ovanligt lite i år, vi har alla mer eller mindre fått anpassa oss, men vissa saker har dragit nytta av all tid hemma. Vår, eller jag ska nog säga Connys verkstad, är faktiskt just idag helt inflyttningsklar, så nu ska verkstan i stan avvecklas och allt ska hem hit. Och som en extremt fin avslutning på ett underligt år fick jag kanske den finaste julklappen ever, ja fast han slutar aldrig att överraska, Conny alltså, en ny originalram och ett komplett framhjul med en ennockad triumphbroms, till min gamla, lilla engelsman.
Så ja, 2020 blev inte alls som tänkt och trots förbannat mycket ledsamheter så kunde det varit värre. Fridens alla damer och herrar nu vill jag bara önska er alla ett grymmare än grymmast 2021 året då vi kan börja ses igen. Gott slut och en ännu bättre början på det nya!!!
For our english speaking readers
In Scandinavia or in Sweden in particular, we have for a long time long been spared from disasters, wars and other things we as ordinary people can rarely affect, but this year we also got a part of a reality that for many is nothing but everyday. The insight makes one both humble, grateful, but also a little pissed off. Somewhere you realize that we humans are at our best at making a fuss and destroying not only for others but in the long run also for ourselves. No, this is not going to be a political chronicle written by a foil hat, but the line between cynical and conspiratorial is thin, damn thin.
But despite politicians who never seem to have been outside inner circle, totally without insight into what it is like to be a small business owner and with a naive view of their own responsibility, the year has not only consisted bad things, it was still a lot memorable albeit different from what we set as the norm for having fun.
The year as usual started with New Year’s ride here at home at Klinte Kick Ass Ranch, probably a tradition we will continue with. With roses on our cheeks and the sunshine in sight, Mother’s cruel swap became the beginning of a year we will remember for a long time. The idea was that this year we would have visited speed weekend, but the ice neither carried nor broke so the trip went as usual to Mölndal and the club which in 2021 turns 50 years old;)
In March we went to Moon in Avesta. Actually, it was by then that one began to understand that that Corona might be a problem. Anyway, it was a super show and Håkan Johansson who organize the whole shebang is a cool guy that you incidentally will be able to read about in the magazine later this year. Very nice bikes, good builders and worthy winners all n all. Daniel Andersson’s Ocean, with fantastic paint by Bosse Jensen, was of course extra everything and a bike that should have received much more awards than it did get this year, but most fun was probably Jimmy Redmo’s classic Panhead chopper which he only 23 years old built with help by, among others, the legend Cala Steimar.
Back home from Moon and really stoked to attend Elmia, the first message came that made us realize that the world is now in an exception. Elmia canceled. A giant pile of unpaid print invoices and other things that had to be paid for by the Elmia participation lay like an anxiety next to the computer. But after a couple of days thinking some calls and mails to parts companies in Europe and awesome bike builders who wanted to exhibit, we managed to put together our own Kustom show, Monkey Mania. Dated April 10th. On March 29, the government announced a new restriction, a maximum of 50 people and Monkey Mania was put on hold. After a bit of a crying, it was just to roll up the sleeves and try to solve the shit. Somehow it worked, my man helped out with everything he could and the readers lined up and chased in new subscribers.
Spring felt like a roller coaster, but the decision to make it was just made me going. When the sun began to appear, the asphalt dried up and not least the gravel on the speedway track, preparations began for what had already been decided since the autumn of -19, Trotteln i Taket. Before it was time and we had managed to find a form that was possible given the audience restrictions, we managed to make a few trips out west to immortalize a number of cool people and their builds. Conny, my dear husband, arranged for us to practice up on the speedway track every Sunday, something that would turn out to be this year’s gathering place for speed addicted old dudes and ladies in the hood, yeah at least addicted … Riding until you were sweaty as hell and shitty so god damn and the after ice cream at the local café, it’s 2020 :).
But despite travel bans, social distancing, restrictions (a whole bunch of new vocabulary) and a manic handwashing, we did set off on a long trip (albeit a short one) with some of the club members in Hot Rat. A super awesome journey with alternating rain, alternating sun. Base camp for daily trips was Tuxedos in Motala which opened both the club and their hearts, for us Smålanders who were thirsty for a real party and everything that comes with it. Good days with a lot of riding and the occasional attractions. Femöresfortet outside Nyköping, Motala Motormuseum and not least Peters Harleyseum, which was damn nice.
The rest of the summer’s ride was mostly evening trips and day trips with a few friends. A well-planned trip in a nearby village began with shotgun shooting and ended with three decimetres of water in the shoes after an hour of riding in the pouring rain, but it was a warming party afterwards and perhaps the summer’s only ready drunken party in the company of good friends. Thanks Calle! Yes, of course we did some flat track, as well…
On July 31st, despite an incredible rowing with numbers of people here and there, it was time for Trotteln i Taket. The rehersal went well, everything was tested except the internet connection because the person in charge on the track forgot the passwords at home. But it it will problay work out fine … Friday morning was a bit stressful, everything was packed and the bikes ready and were stoked as hell. The weather could not have been better and when the riders started to roll in then I have to admit that I was happy, I knew we had done something good despite a year like this.
The day was cruel, despite some beginner wrongs as an organizer, no connection, yes it happened, but we solved it old school and the riders, the small exclusive audience and not least all cruel officials who tore dog all day had a cruel day. Trotteln i Taket (The Throttle in the Roof) ended at Hot Rat, which fantastically lent us the room for dinner, camping and rider party. The next day they ran their own Rat Race which surpassed most this year. So many people and not least so many bikes. Despite prevailing conditions. Everyone took care of it by the book and with a hand on my heart it was easily the best weekend this year.
On the Monday after TT and RR, the undersigned started working as a local journalist again. A simple decision, the bills must be paid and without events the magazine has a hard time surviving. Got a super deal that allows me to work with the magazine at the same time, albeit in a little less time and not with as fast customer service, but everyone is awesome and encounters any delays and sometimes a mistake with understanding. THANK YOU, you are awesome !!!
For a few years now, Conny and I have been living togheter, for those of you who have not met us live, I am from birth and habit “Skånska” (from the southern part of Sweden), but after a weekend relationship for far too long a week, we suddenly had a chance to make it a full time and so I became a “Smålander” and yes I have studdied SFI – Smålandish for immigrants so now I can both back up forward and close on stuff …
Well, we bought a farm a few miles north of Vetlanda that most resembles a mountain farm combined with a ranch somewhere in Idaho, Klinte “The Kick Ass Ranch”, perhaps the best place on the globe. Apart from the fact that it does not look like any other house I have been to, we have our own hill road a few hundred meters long. Last year we figured out what we would do with it and the Klinte Kick Ass Hill race, was born. We invited some friends, raced up the hill, BBQ:d and drank a lot. And this year we invited la familia again, a few more riders, a little faster and much more fixing of the road the next day … well we grilled sausages, we had pentathlon and drank alcohol. Oh, just like that, after a couple of drinks and an unreasonably nice deal from Robban, I had bought myself a Triumph …
Me, who always crocheted the princes of darkness … Well, you are probably no worse than you can change.
The hill race was not the last we rode this year, but the summer was coming to an end and the infection, which remained fairly still, picked up speed again, it was time to spend time alone again. Despite this, we had time for a drink test, and a BBQ party at one of Hot Rat’s wannabes Calle who is a neat party fixer. Yes, and now a proud chopper owner.
Of course, it has happened unusually little this year, we have all more or less had to adapt, but some things have benefited from all the time at home. Our, or I should probably say Conny’s, workshop is actually ready to move in right now, so now the workshop in town will be closed down and everything will moved back home to our ranch. And as an extremely nice end to a strange year, I received perhaps the nicest Christmas present ever, yes, although he never ceases to surprise, Conny, a new original frame and a complete front wheel with a one-stroke triumph brake, for my little Englishman.
So yes 2020 did not turn out at all as planned and despite causing a lot of sadness, it could have been worse. All ladies and gentlemen, now I just want to wish you all a crueler than cruelest 2021 the year when we can start seeing each other again. Happy ending and an even better start of the new year!!! Peace and Love to U all!
