Martin Kempe @white_knuckles bring you the good stuff
Mäster-Erik Westerberg
Långt innan motorprofiler som Tony Rickardsson och Håkan ”Cala” Carlqvist hade vi i Sverige en annan, minst lika känd, nationalhjälte, ”Mäster-Erik” Westerberg. Han hade precis som majoriteten av dåtidens tävlingsförare en tidigare karriär som tävlingscyklist med band annat ett guld i Mälaren runt i sitt bagage. Han sadlade dock om till motorburet och det var då hans stjärna tändes.
Hans betydelse för Harley-Davidson i Sverige kan knappast överdrivas och innan Mäster-Erik satte sig bakom rodret var Harley-Davidson bara ett märke i mängden. Det var något som snart skulle förändras och efter 232 förstaplaceringar, 23 andraplaceringar och 80 nya rekord var dominansen i det närmaste total. Under hela sin aktiva period bröt Westerberg en tävling bara fyra gånger, något som även det bidrog till hans popularitet.
Ett exempel på hans envishet var när han under Novemberkåsan 1921 fick ett brott i det främre ramröret. Normalt skulle det ha betytt sorti men Mäster-Erik vägrade vika ner sig. Efter att ha klurat lite gav han sig ut i skogen, bröt av en gren som han sedan kilades in i ramröret. För att hålla allt på plats offrades därefter kängornas remmar, sen var han på banan igen och kunde prickfritt ta sig i mål. Hans kanske största avtryck är dock hastighetstävlingarna som normalt vintertid kördes på isarna runt om i landet, då vägarna i Sverige på den här tiden inte var direkt lämpade. Den första större tävlingen av det slaget kördes 1921 på Edsviken, ”banan” som man körde på var cirka tre kilometer lång och upplägget var att använda banans första 1000 meter för att komma upp i varv, 1000 meter med full rulle (där hastigheten mättes) och sedan 500-1000 meter för att få stopp på ekipaget. Tävlingen blev en succé med Mäster-Erik som vinnare i både solo och sidvagnsklassen.
Ett läsvärt tidsdokument är när Westerberg 1959 blev intervjuad av tidningen MC-nytt, presenteras här i sin helhet:
”Flera av de gamla kämpar som ställde upp i 1925 års Novemberkåsa har nu lämnat mc-sporten för alltid. En av de som kämpade sej igenom meterhöga snödrivor i täten för loppet 1925 är dock än i dag aktiv inom sporten – vi tänker på ”Mäster” Erik Westerberg från Strängnäs och vi skall be att få några intryck av honom just med tanke på förra Göteborgs-
kåsan.
Vi lämnar ordet fritt till Erik Westerberg:
“Det började som vanligt
Vi var väl ungefär tjugofem man som ställde upp till start. Flertalet av oss åkte HD 1000 cc ”halvtopp” – en maskin som var på modet de åren och som kördes av bland andra mig själv och min gamle vän Gunnar Kalén.
Praktiskt taget hela eliten var representerad såväl i solo- som sidvagnsklassen och allt som allt var vi väl mellan 25 och 30 startande.
Det hela började som i en helt vanlig kåsa. När starten gick från Göteborg på lördagseftermiddagen kom det några snöflingor, som snabbt förvandlades till snöglopp och gjorde vägarna utefter Bohuskusten hala och sörjiga.
Banan gick nämligen norrut och det var åt det hållet vi skulle råka på väldiga svårigheter.
Det hela förlöpte emellertid ”normalt” tills vi passerat Uddevalla och även klarat av tidskontrollen i Hunnebostrand. Från denna ort svängde vi in i östlig riktning upp mot Dalsland.
Redan då hade snön nått sådana proportioner att den lagt sej i mindre drivor utefter vägarna och väderleken hade svängt om från nollpunkten och nedåt så att vätan försvunnit.
Ju längre upp i Dalsland vi kom ju mera vräkte snön ned och till slut hade vi verkligen svårt att ta oss fram. Tillsammans med Gunnar Kalén låg jag i täten och ledde kolonnen motorcyklister, som nu hunnit kapp varann.
Ingen ville egentligen ligga först, ty det gällde ju att spåra sej fram i snön. Skidor var ju då liksom nu ej tillåtna i en Kåsa och de av oss som apterat snökedjor hade inte mycket nytta av dessa – sådana väldiga snömassor är det egentligen bara snöskyfflar som biter på, och det var också detta arbetsredskap som hjälpte oss fram mitt i natten.
Vi skiftades om i täten, köra ett par meter och skottade ett par meter. Så höll vi på kilometer efter kilometer och själv tror jag bestämt att jag lättade ett par, tre kilo på kuppen.
Inte hade vi hunnit passera matuppehållet i Dals-Ed heller utan fick ta oss in på en bondgård och fick där en smörgås och en kopp kaffe på man, och efter en stunds vila och värme i stugan fortsattes den hopplösa kampen mot elementens raseri.
Täten bryter loppet
Emellertid kämpade sej tätgruppen vidare mot körbara vägar men förstod ganska snart hopplösheten i sitt förslag. En man avdelades och uppsökte ett boningshus där telefonkontakt konstigt nog gick att upprätta med tävlingscentralen i Göteborg och till denna meddelades att de tävlande ute på banan insett det hopplöst och nu bröt tävlingen.
Emellertid blev det en dramatisk avslutning på tävlingarna i alla fall. Ett par förare, som i loppets början drabbats av maskinkrångel – Edvin Sagström (Super X) och Josef Mittelton (Indian med sidvagn) hade fortsatt på de av konkurrenterna uppskottade vägstumparna och kom så småningom in på stora plogade vägar efter det att de övriga tävlande brutit.
På så sätt nådde såväl Sagström som Mittelton målet i Göteborg. Sagström hade vid målet 1105 prickar, vilket tydligt visar vilken enorm försening det var frågan om. Genom att tävlingen ej sportsligt och rättvist gynnat samtliga deltagare avstod dock hedersmannen Sagström från inteckningen i 1925 års Kåsa.
Därmed står denna tävling kvar i uppslagsverken som den mest speciella av alla som körts, och det kan vara av intresse att jämföra 1925 och 1959 års tävlingar – säkerligen helt väsensskilda till sin natur men med en gemensam faktor – hela svenska eliten som deltagare. Och hur det gick i Novemberkåsan 1959 skall vi be att få återkomma med i MC-NYTT´s julnummer.”
Allt var inte bättre förr men nog fan var det roligare!
Master-Erik Westerberg
Long before racing profiles like Tony Rickardsson and Håkan “Cala” Carlqvist, in Sweden we had another, at least as famous, national hero, “Mäster-Erik” Westerberg. Just like the majority of racing riders at the time, he had a previous career as a racing cyclist with a gold in “Mälaren runt” among other things in his luggage. However, he switched to racing motorcycles and that’s when his star lit up.
His importance to Harley-Davidson in Sweden can hardly be exaggerated and before Mäster-Erik sat behind the bar, Harley-Davidson was just a brand in the crowd. That was soon to change and after 232 first places, 23 second places and 80 new records, the dominance was almost total. During his entire active period, Westerberg broke a competition only four times, something that also contributed to his popularity.
An example of his stubbornness was, during “Novemberkåsan” 1921, he suffered a break in the front frame tube. Normally, it would have meant sortie, but Master Erik refused to budge. After a bit of brainstorming, he went into the woods, broke off a branch which he then wedged into the frame tube. In order to keep everything in place, the boot straps were then sacrificed, and on the track he was again.He was able to reach the finish line without a single spot. Perhaps his greatest time mark, however, is the speed competitions that were normally run on the ices around in Sweden in winter, as the roads at this time were not good, at all. The first major competition of that kind was run in 1921 at Edsviken. The “track” that was run on was about three kilometers long and the plan was to use the first 1000 meters of the track to get up to speed, 1000 meters with full throttle (where the speed was measured) and then 500-1000 meters to stop the ride. The competition was a success with Mäster-Erik as the winner in both the solo and the sidecar class.
A document of time worth reading is when Westerberg was interviewed by the magazine MC-nytt in 1959:
“Several of the old fighters who lined up in the 1925 Novemberkåsa have now left motorcycle racing forever. One of those who fought his way through meter-high snowdrifts at the head of the race in 1925 is still active in the sport to this day – we are thinking of “Master” Erik Westerberg from Strängnäs and we will ask to get some impressions by him precisely in view of the previous Gothenburgs-kåsan.
We leave the floor to Erik Westerberg:
It started as usual
There were about twenty-five of us who lined up at the start. The majority of us rode the HD 1000 cc “model F” – a machine that was in fashion in those years and was ridden, among others myself and my old friend Gunnar Kalén.
Practically the entire elite was represented in both the solo and sidecar classes and all in all we were probably between 25 and 30 riders.
It all started as in a completely ordinary kåsa. When the the starting field left Gothenburg on Saturday afternoon, there were some snowflakes, which quickly turned into snowballs and made the roads along the Bohus coast slippery and muddy.
The track went north and it was in that direction that we would encounter enormous difficulties.
However, the whole thing went “normally” until we passed Uddevalla and also passed the time control in Hunnebostrand. From this place we turned in an easterly direction up towards Dalsland.
Even then, the snow had reached such proportions that it settled in small drifts along the roads and the weather had turned from zero degrees celsius downwards so that the wetness disappeared.
The further up in Dalsland we got, the more the snow drifted down and in the end we really had a hard time making our way. Together with Gunnar Kalén, I was in the lead and led the column of motorcyclists, who now had time to race each other.
No one really wanted to be first, because it was all about finding your way through the snow. Skis were then as now not allowed in a Kåsa and those of us who used snow chains didn’t have much use for them – such huge masses of snow are really only handled by snow shovels, and it was also this work tool that helped us out in the middle of the night.
We took turns in the lead, riding a couple of meters and shoveling a couple of metres. Thats how we kept going kilometer after kilometer and I myself firmly believe that I lost a couple, three kilos during that race.
We hadn’t had time to pass the food break in Dals-Ed either, but had to enter a farm and were given a sandwich and a cup of coffee there, and after a while of rest and warmth in the cabin, the hopeless fight against the fury of the elements continued.
The lead breaks the race
However, the tight group fought on towards ridable roads but soon realized the hopelessness of their proposal. A man was separated and went to a residential building where, strangely enough, telephone contact could be established with the race center in Gothenburg, and it was announced to this that the competitors out on the track realized it was hopeless and now the race was canceled.
However, it was a dramatic end to the race in any case. A couple of riders, who at the beginning of the race were affected by mechanical problems – Edvin Sagström (Super X) and Josef Mittelton (Indian with sidecar) had continued on the road stumps kicked up by the competitors and eventually entered large plowed roads after the other competitors discontinued.
In this way, both Sagström and Mittelton reached the goal in Gothenburg. Sagström had 1105 points at the finish, which clearly shows what a huge delay it was. However, due to the competition not sportingly and fairly benefiting all participants, the honorable Sagström waived the mortgage in the 1925 Kåsa.
Thus, this competition remains in the encyclopedias as the most special of all that have been run, and it may be of interest to compare the 1925 and 1959 competitions – certainly completely different in nature but with a common factor – the entire Swedish elite as participants. And how it went in Novemberkåsan 1959, we will ask to be included in MC-NYTT’s Christmas issue.”
Everything wasn’t better in the past, but damn it was more fun!
