By Mia Kristoffersson
Om du vill läsa artikeln som blädderbar tidning klicka på uppslaget nedan / If you wanna read the article as a scrollable mag click on the spread below
Om du köper en färdigbyggd hoj av någon, kommer du ofta få höra jaja det är den “Kalle Gråskägg” byggde. För en kreativ själ kan detta kännas enerverande och smärtsamt eftersom man som chopperägare oftast lägger både blod svett och tårar i att skapa en hoj med helt egen identitet och utifrån sitt eget huvud, tycke och smak. Det här är historien om en total makeover och när The Beast blev The Evil Monkey. En ny cykel men med en del återanvända delar.
För ett antal år sedan blev jag totalt “lost” på en pannachopper i sådär sjukt coolt patinerat skick. Ni vet ett sånt skick som bara är på ytan, naturligt använt, men med allt under ytan i mer än väl fungerande skick. Bara det bästa av det bästa. Idel genuin och äkta kvalite.
Ett halvår senare efter det första mötet dök cykeln upp i en Blocketannons, dessutom med originalchassit inkluderat. Finansieringen löstes och köpet blev ett faktum. Efter en säsong på vägen med nära tusen mil på mätaren började tankarna gnaga.
Jo jag hade vid ett antal tillfällen fått just kommentaren jaja det där är ju “Kalle Gråskäggs” gamla cykel.
Tafatt försökte jag, ja jo men jag har ju gjort det och det och det sen den bytte ägare. Men det var förgäves. Den ursprunglige signaturen satt som berget eller åtminstone som ramnumret inristat hårt i hojens själ.
Samtidigt hade tankarna på att återställa originalcykeln börjat ta fart. Hösten kom och kliet i fingrarna blev slutligen för stort. Originalhojen stod klar några månader senare och det visade sig bli min nummer ett åkhoj. Den gamla “traktorsadeln” var en riktig fröjd mil efter mil och den betydligt mer avslappnade körställningen gagnade verkligen både armar och axlar.
När projektet med långgaffeln började ta fart, var därför målsättningen att bygga en riktig åkhoj, bekväm nog för många mil och många timmar. Lättkörd, packvänlig och inte minst så bra i ordning att risken för oönskade stopp minimerades så långt det någonsin gick.
Det mesta från det gamla chassit återanvändes, men det blev givetvis en drös med nya fast gamla prylar samt ännu mer egentillverkade diton. Motorn köptes nyrenoverad och valet föll på en SnS bottnad Early. Inte lika snygg som en panna, men med en betydligt bättre konstruktion eftersom pannornas svaga delar bytts ut mot en mer hållbar konstruktion likt föregångaren Knucklehead. Det är främst vipparmsfästena som ställer till det. På både knölar och Earlys sitter dessa med genomgående axlar, vilket gör att det inte riskerar att bli ovalt efter tag. På pannorna är detta tyvärr en riktigt dålig konstruktion om man ska vara helt ärlig regelbunden topprenovering ingår liksom i vårdnadshavandet. Fast oavsett svagheter, mindre lyckade konstruktioner så är givetvis en Panhead det finaste man kan äga ;). I alla fall enligt mig. Nåja trots all återanvändning lämnades inget åt slumpen. Varenda skruv ner, allt renoverades eller byttes ut, ramen blästrades, slipades och lackades. Tanken som var i stort sett ny och bakskärm fick lite egensnidat motiv och givetvis var den onda apan temat för dekoren. Att välja en mustangtank var inte helt självklart. Det är enligt undertecknad inte det snyggaste man kan ha, men eftersom bygget hade fokus på långresor så var tankrymden inte helt oviktig. Många tankstopp tar massa tid och inte alla med trafikanter uppskattar när man tankar med motor igång. Så för att minimera både stopp och negativa gubbar och kärringar längs vägen landade det slutligen i att behålla den.
Nya fälgbanor ekrades upp med rostfritt, en gammal mekanisk trumma bak och en dubbelnockad Triumph -69 fram. Bak landade det på 18” och fram 21”. Växellådan köptes av sambon och eftersom hållbarhet var ett kriterie för bygget blev det en renoverad 4-växlad stödlagerlåda med ric-rac. När motorn kommit på plats och chassit var komplett på rull, började det som egentligen tar allra längst tid, att få allt att passa ihop, funka och inte minst se vettigt ut. För även om många av oss som grehjar i garaget inte är speciellt fåfänga när det kommer till oss själva, tar vi gärna höjd för all inneboende dito när det kommer till våra hojar. Fint ska det vara!
Jag fascineras ofta över hur många roliga detaljer hojbyggare lägger tid på. När man står där själv blir det inte alls konstigt. Allt ska ju finnas och är man ändå i färd med att tillverka själv, jamen vaför inte lägga den där timmen extra på något man vet kommer få någon att dra på smilbanden lite extra. Eftersom temat för detta bygget redan fanns i DNA:t blev det fokus på “elaka” prylar. Sambon som är grym med svetsen och svarven gjorde mesta jobbet med nya fästen till avgassystem, fina välarbetade bussningar och styrningar som saknades för att allt skull lira som det bör. Bakbromsen som var egentillverkad funkar tvärtom och istället för att dra, trycker den. Detta är inte en helt optimal lösning, och den kräver dessutom en enklare returfjäder på ett jädrigt bökigt ställe. Men det mest går att lösa bara man klurar lite.
På den ursprungliga cykeln fanns ett antal grejor som jag absolut inte ville skilja mig ifrån. Kanske mest för att det var lite coolt men också jädrigt praktiskt Utanpåliggande kablar kopplingsdosan monterad på ena gaffelkronan, var en sådan. Superenkelt att felsöka och superenkelt att koppla ifrån vid behov. Oftast gömmer vi just elprylarna så mycket det nånsin går, Men med bakelit, mässing och tygklädda kablar blir det inte bara praktiskt, det blir riktigt snyggt. Framlyktan med totalt värdelöst gult glas behölls.
Den kom sannolikt från nån gammal östatsbil från forna tider. Vacker patina lagom stor och keps på köpet. Baklyktan handlades dock ny, eftersom bromsljus kändes som en bra och enkel livförsäkring, i hendelse av oönskat stopp på autobahn framför en 24 meters fullastad lastbil… Lyktan köptes från Seven Sins i USA och det blev en Ford-lykta med nån slags djävel på.
På gamla cykeln satt en ganska kort hemmasnickrad rå sizzy. Ultra höga risers fram och ett cykelstyre mer eller mindre. Körställningen blev ganska jobbig för mig som var betydligt kortare och tunnare än föregående ägare, därför blev just styre och risers ett ständigt pågående projekt. Men det som satt mestadels på hojen var ett gammalt originalstyre från en sjuttiotals Sportster. Rostfritt och med lagom mycket höjd och pullback för att undertecknad både skulle kunna leda cykeln in och ut i garaget men också orka köra timme ut och timme in. Visst fan ska en chopper ha ett smalt rabbit ear, och det går fint när du väl är på rull, men är du liten och klen som undertecknad gör det smala att du orkar sämre om du behöver putta eller flytta hojen för hand. Så återigen funktion före fåfänga trots allt.
Förhöjda fotpinnar och “pedalgummin” av gamla hagelpatroner var pricken över i. Återigen detaljerna är det som gör’t.
I princip allt som sattes på cykeln i form av fästen eller reglage tillverkades i rostfritt. Det inkluderade även den nya höga sizzyn. Den köptes via nån facebookgrupp, fick lite nya fästen och monterades tillsamman med den assnygga dubbelribbade aluminium baksärmen.
Resultatet blev en hoj exakt som jag tänkt mig. Extremt åkvänlig, lagom cool, byggd med själ och hjärta med det bästa av grejor du kan tänka dig. Och jag var övernöjd!
Men bara något år efter att den var klar tog det hysteriskt roliga flat track-intresset fart. Rejält!
Prioriteringarna blev andra och som vi alla vet ibland måste man sälja nåt för att kunna köpa nåt annat, så efter att ha “ramlat” över den perfekta grusbanehojen, fick långgaffeln stryka på foten och åter byta ägare till förmån för ett specialbygge signerat Kenny Roberts. Men det är en annan historia.
If you buy a ready-made bike from someone, you will often hear, oh, that’s the one “Kalle Gråskägg” built. For a creative soul, this can feel enervating and painful because as a chopper owner, you usually put both blood, sweat and tears into creating a ride with its own identity and based on your own head, ideas and tastes. This is the story of a total makeover and when The Beast became The Evil Monkey. A new bike but with some reused parts.
About a number of years ago, I got totally “lost” on a Panhead chopper in such a sickly cool patinated condition. You know the kind of condition that is only on the surface, naturally used, but with everything below the surface in more than good working condition. Only the best of the best. Pure real deal and genuine quality.
Six months later after the first meeting, the bike appeared in a ad, for sale, also with the original chassi included. The financing was resolved and the purchase became a fact. After a season on the road with close to ten thousand kilometers on the bike, thoughts began to gnaw.
Yes, on a number of occasions I had received the comment, yes, that is “Kalle Gråskägg’s” old bike.
Awkwardly, I tried, yes, but I’ve done this and that and that since it changed hands. But it was in vain. The original signature sat like a mountain or at least like the frame number engraved hard in the soul of the bike.
At the same time, thoughts of restoring the original bike had begun to gain momentum. Autumn came and the itching in the fingers finally got too much. The original bike was ready a few months later and it turned out to be my number one riding bike. The old “tractor seat” was a real joy mile after mile and the significantly more relaxed riding position really benefited both arms and shoulders.
When the long fork project started to take off, the goal was therefore to build a real touring ride, comfortable enough for many miles and many hours. Easy to handle, easy to pack and not least so well built that the risk of unwanted stops was minimized as far as possible.
Most of the old chassi was reused, but of course there was a bunch of new and old stuff as well as even more self-made parts. The engine was bought newly refurbished and the choice fell on a SnS bottomed Early. Not as pretty as a pan, but with a significantly better construction because the weak parts of the pans have been replaced with a more durable construction like the predecessor Knucklehead.
It is mainly the rocker arm mounts that cause it. On both Knuckles and Earlys, these sit with continuous axle, which means that there is no risk of the mounts becoming oval after a while. On the Pans, this is unfortunately a really bad construction if you are to be completely honest, regular head renovation is therefore included in the custody. But regardless of weaknesses, less successful designs, a Panhead is of course the finest thing you can own ;). At least in my opinion. Well, despite all the reuse, nothing was left to chance. Every single screw down, everything was renovated or replaced, the frame was blasted, sanded and painted. The tank, which was largely new and the rear fender, received a slightly custom paint job and of course the evil monkey was the theme of the bike. Choosing a mustang tank was not entirely obvious. According to the undersigned, it is not the prettiest thing you can have, but since the build was focused on long journeys, the tank space was not completely unimportant. Many refueling stops takes a lot of time and not all road users appreciate when you refuel with the engine running. So to minimize both stops and negative guys and gals along the way, it finally landed in keeping it.
New rims were spoked up with stainless, an old mechanical drum in the rear and a double cam Triumph -69 in the front. At the rear i choosed 18” and at the front 21”. The transmission was bought from my partner in crime and since durability was a criterion for the build, it became a rebuilt 4-speed support bearing transmission with ratchet. When the engine was in place and the chassis was complete on a roll, the part that really takes the longest, getting everything to fit together, work and, not least, look reasonable, began. Because even though many of us spending hours and hours in the garage are not particularly vain when it comes to ourselves, we like to take pride in all inherent ditto when it comes to our bikes. It should be nice!
I am often fascinated by how many fun details bike builders spend time on. When you’re standing there by yourself, it’s not strange at all. Everything should be there, and if you’re still in the process of making it yourself, why not spend that extra hour on something you know will make someone smile a little extra. Since the theme of this build was already in the DNA, the focus was on ”mean” stuff. My partner, who is great with welding and the lathe, did most of the work with new brackets for the exhaust system, nice well-worked bushings and mounts that were missing for everything to play as it should.
The rear brake, which was self-made, works the other way around and instead of pulling, it pushed. This is not a completely optimal solution, and it also requires a simpler return spring in a very narrow place. But most of it can be solved if you are a little clever.
On the original built there were a number of things that I absolutely did not want to part with. Maybe mostly because it was a bit cool but also very practical. External cables, the junction box mounted on one the triples, was one such. Super easy to troubleshoot and super easy to disconnect if needed. Most of the time, we just hide the electrical stuff as much as possible, but with bakelite, brass and fabric-covered cables, it’s not only practical, it’s really nice. The headlight with the totally useless yellow glass was kept. It probably came from some old east state car from ancient times. Beautiful patina just the right size and cap included. The rear light was bought new, however, because brake lights felt like a good and simple life insurance, in the event of an unwanted stop on the autobahn in front of a 24 meter fully loaded truck… The light was bought from Seven Sins in the USA and it turned out to be a Ford light with some kind of devil on it.
On the old bike sat a rather short home-made crude sizzy. Ultra high front risers and a bicycle handlebar more or less. The riding position was quite difficult for me, who was significantly shorter and thinner than the previous owner, so the handlebars and risers became an ongoing project. But what was mostly on the bike was an old original handlebar from a seventies Sportster. Stainless steel and with just enough height and pullback for the undersigned to both be able to lead the bike in and out of the garage but also be able to ride hour in and hour out. Of course a chopper should have a narrow rabbit ear, and it works fine once you’re on a roll, but if you’re small and thin like the undersigned, the narrowness makes it hard if you need to put or move the bike by hand. So again function before vanity after all.
Raised footpegs and ”pedal rubbers” from old shotgun cartridges were the finishing touches. Again, the details are what counts.
Basically everything that was put on the bike in the form of brackets or controls was made in stainless steel. It also included the new high sizzy. It was bought via a Facebook group, got some new mounts and was assembled together with the cool double-ribbed aluminum rear fender.
The result was a ride exactly as I imagined. Extremely ride-friendly, suitably cool, built with soul and heart with the best stuff you can imagine. I was so pleased.
But just a few years after it was finished, the hysterically fun flat track interest took off. Big time! The priorities changed and as we all know sometimes you have to sell something to be able to buy something else, so after ”falling” over the perfect dirt track bike, the long fork had to step on its feet and change owners again in favor of a special build signed by Kenny Roberts. But that’s another story.
