Under 2022 hade Viking Flat Track Cup premiär. Då med endast två deltävlingar, Monkey Race Days i Vetlanda Sverige och Stram Vaier i Vinsvoll Norge. Till i år, 2023, bjöd vi in fler arrangörer och både Malmö, med Dirty Motosickles, och Örebro, Vikingarna Speedway hakade på. Arbetet med att gno ihop ett gemensamt upplägg pågick under vintern och starten av årets cup var tänkt att gå i Malmö redan i maj. Men ibland blir saker inte som tänkt och några veckor innan premiär behövde Malmö ställa in då man helt enkelt inte fick ihop nog med funktionärer, mycket tråkigt men fullt begripligt för alla oss som vet hur det är, då ideellt arbete lockar färre och färre, minst sagt.
Premiären av cupen blev därför istället Örebro helgen innan midsommar och det började riktigt bra. En kanondag med träning innan tävlingen, men under natten började det försiktigt knattra på taken på racebussarna och tälten i depåcampingen. På morgonen hade regnet tilltagit och Örebrobanan som innehåller en hel del lera blev allt sämre. Under förmiddagen togs beslut om att blåsa av och skjuta det till ett nytt datum, 16 september.
I början av juli var det i alla fall dags för det som nu blev den första deltävlingen i Viking Flat Track Cup. Vi i Vetlanda arrangerar förutom Monkey Race Days, som är en regelrätt Svemosanktionerad tävling, också Trotteln i Taket varje år. Trotteln har ett lite lättsammare upplägg där alla kan komma med den cykel dom har, gasa och prova sina vingar på grusoval och partaja litegrann. Kanske lite roligare och helt opretentiöst, dessutom är Trotteln en stor och viktig bit som insteg i sporten, för många har fastnat, gått vidare och skaffat licens, byggt om eller skaffat mer ändamålsenliga cyklar. Tröskeln är låg och det är lättsamt och bara på kul. Men eftersom vi som håller på vet hur kul det är och gärna vill att fler får upp ögonen för det hela, bestämde vi oss i år för att samköra Trotteln i Taket och Monkey Race Days. Så helgen inleddes med Trotteln i Taket på fredagen och den första deltävlingen i Viking Flat Track Cup under Monkey Race Days på lördagen.
Totalt hade båda dagarna över hundra starter och efter några sena avhopp kom helt otroliga 53 förare till start i Monkey Race Days. På plats i Vetlanda fanns deltagare från Sverige, Norge, Danmark, Tyskland och Finland. Det blev till slut en riktig kanonstart av den Skandinaviska säsongen och riktigt bra flat track.
I augusti var det sedan dags för den ursprungligen, fjärde deltävlingen och det som egentligen var tänkt att bli den sista och själva finalomgången, Stram Vaier i Vinsvoll Norge. Vinsvoll är en liten bana, med enkla faciliteter, men gänget bakom med Gunnar Solvang och Nicki Twang i första led är grymma vilket gör det fantastiskt roligt och till en riktigt riktigt bra tävling. I år hade kanske främst Gunnar efter mer än fyra års försök också lyckats få dit den amerikanska flat tracklegenden #23 Jeffrey Carver för kurs i två dagar innan tävling. Ena halvan av oss gick kursen, andra halvan dokumenterade och det blev en riktigt bra inledning på tävlingshelgen. Men även Vinsvoll fick sin släng av denna regniga sommar. Norge har under framförallt juli i år drabbats extremt hårt och trots rekordhöga vattennivåer, med ras och översvämningar till följd var banan bra och hölls sig flera timmar efter att regnet tagit fart under lördagen. Tävlingen snabbades på men med ett par finaler kvar bland annat Thunderbike och Vintage Modern Classic som kördes ihop under dagen, fick förarna själv bestämma om dom ville köra finalen eller helt enkelt tillgodoräkna sig placering efter grundomgången. Det resulterade i det senare och resultatet och placering blev satt efter detta. Under prisutdelningen avtog regnet för en stund. Vi som hade valt att campa ute i en hage med en halv meter högt gräs, tog snabbt tillfället i akt att flytta bussar eftersom risken för behov av draghjälp därifrån var överhängande på grund av ytterligare rejäla regnmängder i antågande. Många deltagare drog hemöver, men kvar blev ett gäng svenskar och en del Norrmän och under kvällen partajades det under markis och depåtält trots ösregnandet. Racelivet kräver gummistövlar och sydväst kan vi konstatera.
Stram Vaier blev trots vädret en grym tillställning och på grund av upplägget med Jeffrey Carver också en riktig boost för många förare som verkligen steppade upp, inte ett kliv utan tio, så inför den sista deltävlingen nu i september hade den där självklara täten plötsligt fått sällskap av många fler förare, riktigt kul eftersom fighterna definitivt är roligt både på banan och för dom som står vid sidan av och tittar på.
I helgen som gick det vill säga den 16 september var det äntligen dags för Örebro att bjuda in till det som nu blev den sista deltävlingen i cupen. Något färre förare anmälda än tidigare, men racing är inte som korsstygnsbroderi. Under en säsong blir det dessvärre lite manfall i bästa fall på grund av maskinhaveri men tyvärr också på grund av krascher. Knän, revben, fotleder, handleder och nyckelben finns på listan. Glädjande nog ingenting som inte läker, men såklart tråkigt ändå. Trots manfallet var det dryga 40-talet förare till start. Någon hade fått byta klass på grund av maskinhaveri, någon valde själv att ta steget upp från rookie, men i stort var det samma gäng som kuskat runt i Sverige och Norge under säsongen. Men Örebro som verkar vara lite som Borås, regnvänligt, fick trots goda väderprognoser återigen en släng av vädergudarna när dom är som på sämst humör. Under fredagseftermiddagen öppnade sig himlen och det höll på ett bra antal timmar, men slutade tack och lov under natten. Regnet hade dock redan ställt till det och den ganska leriga banan hade tagit stryk. Tävlingsstarten sköts därför fram en timme och dom första heaten var bitvis kletiga. Men banan rättade till sig i takt med att värmen och solen tittade fram och redan i andra omgången var den riktigt bra och betydligt jämnare.
Flera förare har utmärkt sig i år. Dels har vi både infört en Supergirlklass men också en Juniorklass och båda är intressanta, fast på kanske lite olika sätt. Supergirl som egentligen är en ren openklass fast bara för tjejer (och damer) tillåter deltagande med alla cyklar godkända i alla ordinarie klasser. I praktiken alla klassar utom Newbie och Rookie eftersom dessa två varken har krav på storlek, däcksrekommendationer eller dödare till exempel. Tanken med klassen är att fler tjejer ska se möjligheten med ett lite lugnare, lite snällare körsätt och därmed våga komma igång och både träna och tävla. Men flera av tjejerna som i år kört Supergirl har även kört andra klasser både i år och under förra året, så även om Supergirl delvis är en instegsklass så handlar det inte om en nybörjarklass. Intresset för klassen är stort och kan vi se samma utveckling som i Tyskland, kan det så småningom bli en av dom större klasserna. Mest intressant i år är kanske junioren Malene Solvang. Malene som startade i år har gått från klarhet till klarhet och redan under den första deltävlingen såg man utveckling från heat till heat. Efter kursen med Jeffrey Carver började det dessutom gå riktigt fort och Malene som också kör Juniorklassen var med och fajtades med dom betydligt mer erfarna grabbarna, landsmannen Ole Friis Kløvfjell och Saku Purtilo från Finland. Från Supergirl till Junior är steget ganska långt. Det är framtidens förare och framtiden är väldigt nära. Både Ole Friis Kløvfjell och Saku Purtilo körde i samtliga cupdeltävlingar även 450, en klass med både många deltagare och en hel del riktigt riktigt snabba grabbar. Ole som är ett år äldre än Saku har nu nått en nivå där han vågar utmana seniorerna, ganska rejält. Tyvärr förlorar han lite på det eftersom det ofta leder till misstag och därmed sämre placeringar, men han är en riktigt duktig förare och med rätt fokus kommer det bli många pallplatser framöver. Saku Purtilo som är yngst i gänget och betydligt mindre än sina motståndare i 450 kör lite smartare och hittar spår där han istället slipper fysiska fighter. Skillnaden på dessa juniorers körsätt ledde till att Ole hamnade i B-finalen och Saku i A-finalen i 450-klassen, trots att dom är väldigt jämna som förare. Sakus smarta körning gav honom inte bara vinsten i Viking Flat Track Cup han hamnade dessutom på pallen efter två av Sveriges absolut främsta 450-chaufförer, Henrik Nyström och Åke Jansson. Något som egentligen är större än vinsten i cupen, sett till den tuffa konkurrensen i klassen.
Flat track är en rundbanesport med bredd, många olika klasser och förare med vitt skild bakgrund och i alla åldrar. Många klasser gör också att det finns gott om utrymme för olika typer av motorcyklar. Vintage-klasserna är definitivt bland det roligaste att titta på motorcykelmässigt, men körmässigt är det kanske 450 och Thunderbike som körts med Vintage Modern Classic flera gånger som bjuder till mest pulshöjning. I dessa klasser finns några riktigt bra förare och många som är på gång uppåt.
Hur Viking Flat Track Cup kommer se ut under nästa år återstår att se. Ett önskemål är att det kanske blir en deltävling i Danmark och i synnerhet i Finland. Om det blir möjligt återstår att se, men det blir garanterat fortsättning följer. För oss och TKAC Flat Track Racing Team är säsongen dock inte slut ännu. Trots att det Skandinaviska slaget är avklarat återstår det ytterligare minst en deltävling av Krowdrace, den tyska cupen. Så nu är det service av moppar och tvätt av kläder som gäller för på fredag åker vi igen.
In 2022, the Viking Flat Track Cup came to life. Then with only two rounds, Monkey Race Days in Vetlanda Sweden and Stram Vaier in Vinsvoll Norway. Until this year, 2023, we invited more organizers and both Malmö, with Dirty Motosickles, and Örebro, Vikingarna Speedway got involved. The work to put together a joint plan went on during the winter, and the start of this year’s cup was supposed to take place in Malmö already in May. But sometimes things don’t go as planned and a few weeks before the premiere, Malmö had to cancel because they simply couldn’t get enough officials together, very sad but completely understandable for all of us who know what it’s like, when non-profit work attracts fewer and fewer, at least said.
The premiere of the cup was therefore instead Örebro the weekend before Midsummer and it started out really well. A great day of training before the race, but during the night the roofs of the race buses and the tents in the pit campsite began to gently rattle. In the morning, the rain had increased and the track, which contains a lot of clay, was getting worse. During the morning, a decision was made to cancel and postpone it to a new date, September 16.
In any case, in the beginning of July it was time for what now became the first round of the Viking Flat Track Cup. In addition to Monkey Race Days, which is a regular Svemosanctioned race, we in Vetlanda also organize Trotteln i Taket every year. Trottlen has a slightly easier arrangement where everyone can come with the bike they have, hit the throttle and try their wings in a gravel race and have a some fun. Maybe a little more easygoing and completely unpretentious, in addition the Trotteln is a big and important part of introducing the sport to many people and get them hooked, move on and get a license, rebuilt or buy more suitable bikes. The threshold is low and it’s easy and just for fun. But because those of us who do know how much fun it is we also would like more people to open their eyes to it all, we decided this year to combine Trotteln i Taket and Monkey Race Days. So the weekend started with Trotteln i Taket on Friday and the first round of the Viking Flat Track Cup during Monkey Race Days on Saturday. In total both days had almost a hundred riders and after some late withdrawals an incredible 53 riders made it to the start in Monkey Race Days. On site in Vetlanda were participants from Sweden, Norway, Denmark, Germany and Finland. In the end, it was a really great start of the Scandinavian season and some really good flat track.
In August it was then time for the originally, fourth round of the cup and what was actually intended to be the last and final round itself, at Stram Vaier in Vinsvoll Norway. Vinsvoll is a small track, with simple facilities, but the crew behind with Gunnar Solvang and Nicki Twang in the front row are awesome, which makes it fantastic and really, really good racing. This year, after more than four years of trying, Gunnar Solvang finally managed to get the American flat track legend #23 Jeffrey Carver to have a flat track school for two days right before the race. One half of us took the school, the other half documented and it was a really good start to the race weekend. But even Vinsvoll got its part of this rainy summer. Norway has been hit extremely hard, particularly in July this year, and despite record-high water levels, with landslides and floods as a result, the track was good and held togheter for several hours after the rain started on Saturday. The race was sped up, but with a couple of finals, including Thunderbike and Vintage Modern Classic, which were run together during the day, the riders had to decide for themselves whether they wanted to run the final or simply take credit for placing after the preliminary rounds. It resulted in the later and the result and placement were set after this. During the award ceremony, the rain subsided for a while. We, who had chosen to camp outside in a paddock with half a meter high grass, quickly took the opportunity to move buses as the risk of needing towing assistance from there was imminent due to further substantial amounts of rain approaching. Many participants went home, but a bunch of Swedes and some Norwegians remained, and during the evening there was partying under awnings and pit tents despite the torrential rain. Racing life requires rubber boots, and rain hats we can confirm.
Stram Vaier turned out to be a great event despite the weather and due to the arrangement with Jeffrey Carver also a real boost for many riders who really stepped up, not one step but ten, so before the last round this September, that obvious leader pack suddenly had company of many more riders, really fun because the race fights are definitely fun both on the track and for those standing on the sidelines watching.
Last weekend, that is to say on September 16, it was finally time for Örebro to invite to what now became the last round of the cup. Slightly fewer riders entered than before, but racing is not like cross-stitch embroidery. During a season, there are unfortunately few casualties at best due to machine breakdowns but unfortunately also due to crashes. Knees, ribs, ankles, wrists and collarbones are on the list. Happily nothing that won’t heal, but of course still a bummer. Despite the loss of riders, there were more than 40 at the start. Someone had to change class due to a machine breakdown, someone chose to step up from rookie, but by and in total it was the same group that has been participating around Sweden and Norway during the season. But Örebro, which seems to be a bit like Borås, rain-friendly, despite good weather forecasts, once again received a blow from the weather gods when they seem to be in the worst mood. During Friday afternoon the skies opened up and lasted for a good number of hours, but thankfully stopped during the night. However, the rain had already prevented that and the rather muddy course had taken a beating. The start of the race was therefore pushed forward an hour and the first heats were somewhat sticky. But the track corrected itself as the heat and the sun came out and already in the second round it was really good and significantly smoother.
Several riders have distinguished themselves this year. For one thing, we have both introduced a Supergirl class but also a Junior class and both are interesting, although perhaps in slightly different ways. Supergirl, which is actually a pure open class but only for girls (and ladies), allows participation with all bikes approved in all regular classes. Which means that all classes, are allowed except Newbie and Rookie as these two have neither size requirements, tire recommendations nor killers for example. The idea with the class is that more girls will see the possibility of a slightly calmer, slightly kinder riding style and thus dare to get started and both train and race. But several of the girls who raced Supergirl this year have also raced other classes both this year and last year, so even if Supergirl is partly an entry-level class, it is not a beginner’s class. The interest in the class is great and if we can see the same development as in Germany, it may eventually become one of the larger classes. Most interesting this year is perhaps the junior Malene Solvang. Malene, who started this year, has gone from A to B and already during the first part of the cup, progress was seen from heat to heat.
After the school with Jeffrey Carver, it also started to go really fast and Malene, who also runs the Junior class, joined and fought with the much more experienced guys, compatriot Ole Friis Kløvfjell and Saku Purtilo from Finland. From Supergirl to Junior is quite a step. It is the riders of the future and the future is very close. Both Ole Friis Kløvfjell and Saku Purtilo also rode 450s in all cup rounds, a class with both many participants and a lot of really, really fast guys. Ole, who is a year older than Saku, has now reached a level where he dares to challenge the seniors, quite seriously. Unfortunately, he loses a bit because it often leads to mistakes and thus worse placings, but he is a really good rider and with the right focus there will be many podiums in the future. Saku Purtilo, who is the youngest of the bunch and considerably smaller than his opponents in the 450, rides a little smarter and finds a spot where he instead avoids physical contacts. The difference in the riding style of these juniors led to Ole ending up in the B final and Saku in the A final in the 450 class, despite them being very even riders. Saku’s smart riding not only gave him the win in the Viking Flat Track Cup, he also ended up on the podium after two of Sweden’s absolute best 450 riders, Henrik Nyström and Åke Jansson. Something that is actually bigger than the win in the cup, given the tough competition in the class.
Flat track is a track racing sport with width, many different classes and riders with widely different backgrounds and of all ages. Many classes also mean that there is plenty of space for different types of motorcycles. The Vintage classes are definitely among the most fun to watch in terms of motorcycles, but in terms of racing, it is perhaps the 450 and Thunderbike, which has been raced with the Vintage Modern Classic several times, that offer the most pulse raising. In these classes there are some really good riders and many who are on the way up. How the Viking Flat Track Cup will look like next year remains to be seen. One wish is that there might be rounds in Denmark and especially in Finland as well. Whether it will be possible remains to be seen, but it is guaranteed that a continuation will follow. For us and the TKAC Flat Track Racing Team, however, the season is not over yet. Even though the Scandinavian battle is finished, there remains at least one more round of the Krowdrace, the German Cup. So now it is service of bikes and washing of clothes that applies because on Friday we go again.
