By Mia Kristoffersson
Om du vill läsa artikeln som blädderbar tidning klicka på uppslaget nedan / If you wanna read the article as a scrollable mag click on the spread below
Jag gillar fräna grejer, jaha tänker ni för vad som är fränt är ju helt och hållet en smaksak. Men när det kommer till hojbyggen är balansen alltid mellan funktion och stuk en svårdragen linje. I just detta fallet gick undertecknad all in på något som skulle se fränt ut och betydligt mindre vad som var bra att åka på och visst blev den kul, låg och frän, men i ärlighetens namn var allt över 10 mil en riktig rövplåga.
För sisåder tio år sen köpte jag mig en järnsportster från 1977. I praktiken innebär det att ska den vara laglig behöver den blinkers och hastighetsmätare. Cykeln hittades på blocket och jag prutade hårt, säljaren var mottaglig eftersom ingen hade visat intresse för den. Så här i efterhand kanske jag borde ha dåligt samvete, annonsrubriken var nämligen felstavad, så sökningar på sportster eller Harley-Davidson uteslöt den lilla numer raandiga. Eftersom den stod en bra bit bort, det var mitt i vintern och jag hade svårt att vara borta från gård och djur nån längre stund, ringde jag en gammal kompis i hästlägret. Han kör travhästar mellan olika banor i Europa.
– Ja jo nog hade han en spilta över för en järnhäst, inga problem.
Några dagar senare rullade hästbussen upp på gården full av hästar på väg till Jägersro för veckans V75. Bland gnäggande sparkande ångande pälsklädda hästar stod den lilla då svarta saken i en uppströad spilta, dock utan grimma. Cykeln lastades av av planerna kunde börja.
Den var inte särskilt fin, men startade hyggligt lätt, både på knapp och kick. Försedd med en upsidedown-gaffel, ett megabrett styre och framflytt som inte skapar annat än ont i ryggen av allt luftmotstånd som skapas när man sitter som en ostbåge.
Efter några dagars ritande och mätande med absoluta mått som höjd på fram och bakaxel, markfrigång och storlek på hjulen plockades cykeln ner. Delar beställdes, bakskärm kapades till och prylarna lämnades för lack. När det var dags för stripning och pimpning låg prylarna åter på mitt köksbord jag pysslade och tillbaka till Christer som skötte färgsprutan.
När nya stötdämpare kommit på plats var sadel och fäste till den, nästa projekt. Hemmabockad plåt med ett garagesnidat lock över olje-
burken blev både bra väderskydd och ett stabilt fäste för sadeln. Jo, den geniala lösningen tog ett antal timmar att slipa fram och trots mästerverket skulle sannolikt ingen någonsin lägga märke till den.
När dämparna och hjulen kommit på plats, klassiska 16” bak och 21” fram var kedjan en utmaning. Det gick inte att justera längden eller korta den i rätt mått, vinklarna på cykeln hade förändrats så mycket att den riskerade att hoppa av vid minsta belastning. Ett tips och en kedjespännare a la skateboardhjul inköptes från W&W. På med skärm och tank, ett lågt texasstyre, fin fina glittriga handtag, en cykeldator från Claes Ohlssons åsså original fotkontroller. Avgasrören då? Ett biltemarör kapades till och snesågades i en kort och en ännu kortare variant och monterades som ändbitar. Cykeln slutbesiktigades och var klar för provtur.
Premiären gick till Sweden Rock en tur på knappa 15 mil och redan innan jag hade svängt ur första rondellen hade jag tappat hastighetsmätaren. Några mil senare åkte ett gummi till fotpinnarna och nästan framme i Norje Boke stoppade polisen mig, eftersom skylten låg i ryggsäcken. Men allt gick bra både dit och hem. Polisen var på gott humör och skrev bara en not om att skylten ska sitta på och ja det var förbannat kul på Sweden Rock och cykeln, ja den bytte ägare efter några längre turer, det var helt enkelt ingen långfärdshoj.
I like cool things, well, you think, because what is cool is entirely a matter of taste. But when it comes to bike builds, the balance between function and looks is always a difficult line to draw. In this particular case, the undersigned went all in on something that would look cool and much less what was good to ride on, and it became fun, low and cool, but honestly anything over 70 miles was real pain for my ass.
About ten years ago, I bought myself an Ironhead from 1977. This means that if it’s gonna be legal, it needs turn signals and a speedometer. The bike was found on a national ad page and I bargained hard, the seller was receptive as no one had shown interest in it. In retrospect, maybe I should have a bad conscience, the ad title was misspelled, so searches for sportster or Harley-Davidson excluded the little now striped one. Since it was quite a distance away, the middle of winter and I found it difficult to be away from the farm and animals for any length of time, I called an old friend in the horse business. He ships trotting horses between different tracks in Europe.
– Yes, of course he had a spot over for an iron horse, no problem.
A few days later, the horse bus rolled up to the farm full of horses on its way to Jägersro for that week’s V75. Among the neighing, kicking, steaming fur-clad horses, the little then black thing stood in a strewn mess, but without a halter. The bike was unloaded and the plans could begin.
It wasn’t very nice, but started decently easily, both on the button and kick. Equipped with an upside down fork, a mega-wide handlebar and forward controls that creates nothing but pain in the back from all the air resistance created when you sit like an arch.
After a few days of drawing and measuring with absolute measurements such as height of front and rear axle, ground clearance and size of the wheels, the bike was taken apart. Parts were ordered, rear fender was cut and the stuff was left for paint. When it was time for striping and pimping, the stuff was back on my kitchen table where I was tinkering for a few nights and then back to Christer who was handling the paint sprayer.
When the new shocks were in place, the next project was the seat and its attachment. Home-bent sheet metal with a garage-carved cover over the oil tank was both a good weather protection and a good attachment for the seat. Well, the ingenious solution took a number of hours to hone and despite the masterpiece, no one would likely ever notice it.
When the shocks and wheels were in place, classic 16” rear and 21” front, the chain was a challenge. It was not possible to adjust the length or shorten it to the right size, the angles of the bike had changed so much that it was in danger of jumping off at the slightest load. A tip and chain tensioner a la skateboard wheels were purchased from W&W. On with fender and tank, a low texas handlebar, nice shiny handles, a bike computer from Claes Ohlssons as well as original foot controls. The exhaust pipes then? A “Biltema” pipe was cut and sawn into a short and an even shorter version and fitted as end pieces. The bike was finally inspected and was ready for a test ride.
The premiere went to Sweden Rock, a ride of just under 200 miles and even before I had turned out of the first roundabout I had lost the speedometer. A few miles later, a rubber went from the footpegs and almost at Norje Boke, the police stopped me, because the registration sign was in my backpack. But everything went well both there and back home. The police was in a good mood and just wrote a note that the sign should be on the bike and yeah Sweden Rock was a blast and the bike, yes it changed owner after a few longer rides, it was simply not a long-distance ride.
